Idag skiner solen, banne mig

Pratade med syrran förut och vi tog upp förväntningar inför resan till Edinburgh. Till slut fick jag ur henne att hon var rädd för att något av barnen skulle sätta upp surminen och förstöra stämningen och inte fatta vilken ekonomisk uppoffring resan faktiskt är. Och jag håller med henne, fullständigt. Min ungar äger förmågan att sätta upp surplutminen och välta vilka goda föresatser som helst i diket om det känner för det. Fast vi har kommit överens om att om det händer så ska vi ställa surläpparna i duschen med kallt vatten påslaget. Fiffigt tänkt va?

Det som slår mig är att dagens barn kräver att saker ständigt ska gå deras väg. Att de aldrig ska behöva uppoffra sig. Att vuxna ska tillfredsställa deras önskningar utan att någonsin ens tänka på sina egna. Och att vuxna ska kunna manipulera gruppen så att alla är med på allt, dvs att allas önskningar tillvaratas ständigt och jämt, hur möjligt det än kan låta eftersom ålderskillnaden ofta medför att somligt är omöjligt att parallellköra.

Fan.

Så mycket enklare det måste ha varit förr i tiden när man kunde aga barnen... Fast det alternativet är tack och lov inte tillåtet längre. Men hur som helst var det ett funktionellt sätt att få barn att foga sig.

Nu ska det diskuteras in till benen, hit och dit med "han fick ju förut", "men hon då, igår när vi skulle...". Man ska väga med mikrograms noggrannhet och se till att rättvisan har sin gång. Vilken djävla rättvisa förresten? Den finns ju för helvete inte!

Och så talar man om personlig utveckling i familjelivets vardag. Äh, det är väl ingen personlig utveckling heller, den är ju gemensam med kompromissen som det högsta målet där alla alltid förlorar.

Fan.