Fredag

Det blev fredag till slut. Äntligen! Planen var att sitta tyst i soffan och ha långtråkigt så att kroppen har en chans till återhämtning. Men det gick över. Plötsligt ringer alla telefoner samtidigt och jag känner mig på topp ett tag. Sedan blir allt stilla och planen återvänder. Då får jag besök och jag går igång igen, ända tills besöket åker hem. Det är då jag kommer på det. Att jag är en gemenskapsmänniska. När t.ex barnen är här så är jag väldigt PÅslagen, när jag är själv, utan barn, är jag helt AV(slagen). Eller är allt ett glättigt charmerande spel? Kanske tvingar jag mig upp till högre höjd än jag egentligen vill klättra?

Det blir kvällens fråga att fundera på. I soffan.