Biltjuvarna är två kompisar, födda 1988 så egentligen har de hela livet framför sig. Men de är utan jobb och lever i en bubbla full av droger. Sällan har de koll på vad de varit, hittat på eller gjort. Två unga männsikor som länge levt utanför det sk vanliga samhället, ändå går de mitt ibland oss, höga som hyreshus och med blicken riktad på saker de kan sno och sälja snabbt. Den ena är dessutom våldsbenägen. De hade förresten planer på att sälja min bil. Min bil? Min bil!!
När de svarar på rådmannanes frågor så svarar de yrvaket och släpigt, vilset och uppgivet. Deras hjärnor är redan märkta av kemikalier.
Medan vi väntar på den ene av de 2 internerade så sitter jag och tänker att 1988 köpte jag och mitt ex hus. Vi gifte oss 1989 och fick första barnet 1990. Vår son fick ett blåtapetserat rum, centralt i vårt hus och han fick allt fokus vi kunde uppbringa.
De här 2 biltjyvarna har också varit bebisar. De har varit små och oförstörda. Tillitsfulla med glittrande barnaögon.
Hade de en familj och ett hem som välkomnade dem in i livet? Som satte på inomhushjälm på ettåringen och fyllde huset med barnsäkerhet? Hade de sagoläsning på kvällarna och en varm famn närhelst de ville?
Hur gick det i skolan? Fick de stöd och hjälp, konstruktiva utvecklingssamtal och trygga vuxna?
Har de blivit lyssnade till?
Sedda?
Ovillkorligt?
Vad handlar allting om, egentligen?
Efteråt säger rådmannen att jag troligen inte kan vänta mig att de betalar något, av alldeles uppenbara orsaker och han tipsar om Kronofogden. Jag frågar om jag verligen törs driva ärendet så långt och han motfrågar, varför inte? Eftersom killarna härstammar från stan och man vet ju aldrig..., svarar jag ynkligt. Rådmannen ler och säger att killarna i så fall åker dit på 6 månader för övergrepp i rättsak.
När jag går därifrån, efter hela denna omtumlande händelse så vet jag med säkerhet att jag absolut inte vill ha just den typen av upplevelse som leder till att någon annan får 6 månaders fängelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar