Jag hjälpte henne gärna.
Vi brände först alla broar.
Ritade sedan om gemensamma kartor och drog skarpa landsgränser för att skapa ett betryggande avstånd.
Sedan satt vi i köket och blickade ut mot en grå himmel. Sakta sålde vi slut på våra minnen för en billig peng och hällde flytspackel över kvarvarande småsmulor.
Till slut syntes inte ett spår och ingen kunde ana att där en gång stått ett slott, ett vackert slott med tinnar och torn, fyllt av spännande vrår och outforskade ställen. Alltsammans byggt av förälskade drömmar och illusioner, omedvetna behov och dåliga samveten.
En natt gick hon ut och tände en eld åt stjärnorna. Ljuset från elden omfamnade hennes sinne som vaggades till dans. Virvlande piruetter blandades med nigningar åt stjärnorna. På morgonen efteråt föll regnet.
Efter den natten minns hon ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar