Fast

Vi går ut och in i varandras liv.

Om man tittar uppifrån så påminner mönstret om en väv.
Ibland går det maskor.

Det bildas spår. Ljuvliga minnen blandas med svårläkta ärr. Mycket glöms bort.

Vi går också ut och in i vårt eget liv.

Ibland bestämmer vi själva, ibland lämnar vi bort beslutsrätten.
Emellanåt styr omständigheterna riktningen.

Vi dansar runt och lär oss nya steg. Ibland går det så fort att vi buggar rakt in i orkesterdiket.

Vi kliver på bananskal och hamnar ibland så himla rätt och ibland helt åt helvete.

Fast några av oss sitter still. De inväntar signal och tecken i skyn. Ett fåtal vet inte ens om att dirigenten uteblivit. De saknar drömmar, mål, mening och manus. Fastnar i första bästa vägval. De kan helt enkelt inte bestämma själva av rädsla för att välja fel, inte vara genomtänkt eller kompletta. De skyller på vardagliga omständigheter, på barndomen, grannarna, skolan, löften som uteblivit och segrar som delats ut fel. De sitter fast. När de egentligen har ett helt normalt utgångsläge. Motståndet torde sitta i lite väl intrampade spår i hjärnan.

Du kan inte skynda på en sådan människa. Det spelar ingen roll om du viftar med riskerna. Och oavsett hur många länkar du skickar via mail så händer noll.

Det är frustrerande med medresenärer som inte håller sitt eget tempo uppe. Ungefär som vi irriteras på bilister som kör 50 på en 70-sträcka. De behöver din drivkraft och tar sig endast framåt tack vare din energi.

Ja... de är som de är. Och det är hög tid att inse att de aldrig kommer att nå fram av sig själva.

Från och med nu kommer jag att skaka mina axlar bestämt, men inte bryskt, så det lätta men fokuserade greppet de har där lossnar.

Nu driver jag bara mig själv framåt, utan barlast. Egentligen är det kanske det enda sättet att rädda de som fastnat.