Full av mening eller lös av värde

Funderar mycket nu. Det mesta handlar om mitt eget värde, alternativa vägar, livsinriktning och fokus. Tankar som säkerligen orsakas av att jag för närvarande är "idle", dvs utan debiterbart uppdrag, men jobbar ändå häcken av mig med interna projekt som dessvärre betraktas som ankskit.

Igår sms'ade jag följande till min kära syster:

Meningen med livet, är det att vara meningsfull?
Om jag av meningar är full, måste jag slå mig (menings)lös då?
Eller går meningsfullheten att töja en aning lösare så att nya meningar får plats?

Och förresten, är sanningen verkligen fullt förankrad i meningarna? Eller huserar den löst och fritt i tanken?
Kan det vara så att vi betraktar den svävande sanningen som en lögn bara för att den är o(för)ankrad?
Och hur mycket magkänsla får en sanning bestå av innan den blir kallas för fis?